Skön känsla.
Va skönt det var att landa i soffan efter att ha varit ute och sprungit och sen lagat mat.
Idag var löpningen riktigt tung, i alla fall till en början. Benen kändes som betong och kroppen kändes orkeslös. Jag kände att det kommer bli riktigt tufft att ta sig runt den 5,3 kilometer långa/korta slingan som jag hade tänkt ut. I huvudet snurrade tankar som, fan varför stack jag ut och sprang för? åh va tuungt det går, blä va tråkigt det är att springa!
Ja så tänkte jag, men att ge upp fanns inte på tapeten. Det finns någon slags hatkärlek till löpningen. Samtidigt som det kan kännas hur bra som helst och man bara flyger fram med lätta steg så kan det också kännas som en ren pina och varje meter är en näradöden-upplevelse. Och jag tror att för att uppskatta de passen som går lätt så måste vi genomgå de tuffare passen också, även fast kroppen eller hjärnan vill något annat.
Att jag sprang hela sträckan var mycket på grund av att hjärnan ville annorlunda än kroppen. Hjärnan ville springa runt hela sträckan. Gå finns inte i min hjärna när jag bestämmt mig för att jogga. Har jag väl börjat springa, ja då får jag springa tills rundan är slut och jag är hemma igen. Där är jag benhård. Även om det går riktigt sakta i början så joggar jag i alla fall och efter ca tio minuter kände jag att kroppen hade fått upp värmen och känslan var betydligt lättare.
Envishet är bra ibland.
Till middag blev det en jättegod köttgryta som hade fått stå och puttra i nästan tre timmar. Köttet var sådär härligt mört så det bara ramla isär. Den fick 5 av 5 enligt Jocke och Bella. Jag instämmer.
Jag kokade potatis och morötter till grytan.
Jag kände att det var tråkigt att alltid servera salladen i skål så därför fick det bli på fat.
Idag var löpningen riktigt tung, i alla fall till en början. Benen kändes som betong och kroppen kändes orkeslös. Jag kände att det kommer bli riktigt tufft att ta sig runt den 5,3 kilometer långa/korta slingan som jag hade tänkt ut. I huvudet snurrade tankar som, fan varför stack jag ut och sprang för? åh va tuungt det går, blä va tråkigt det är att springa!
Ja så tänkte jag, men att ge upp fanns inte på tapeten. Det finns någon slags hatkärlek till löpningen. Samtidigt som det kan kännas hur bra som helst och man bara flyger fram med lätta steg så kan det också kännas som en ren pina och varje meter är en näradöden-upplevelse. Och jag tror att för att uppskatta de passen som går lätt så måste vi genomgå de tuffare passen också, även fast kroppen eller hjärnan vill något annat.
Att jag sprang hela sträckan var mycket på grund av att hjärnan ville annorlunda än kroppen. Hjärnan ville springa runt hela sträckan. Gå finns inte i min hjärna när jag bestämmt mig för att jogga. Har jag väl börjat springa, ja då får jag springa tills rundan är slut och jag är hemma igen. Där är jag benhård. Även om det går riktigt sakta i början så joggar jag i alla fall och efter ca tio minuter kände jag att kroppen hade fått upp värmen och känslan var betydligt lättare.
Envishet är bra ibland.
Till middag blev det en jättegod köttgryta som hade fått stå och puttra i nästan tre timmar. Köttet var sådär härligt mört så det bara ramla isär. Den fick 5 av 5 enligt Jocke och Bella. Jag instämmer.
Jag kokade potatis och morötter till grytan.
Jag kände att det var tråkigt att alltid servera salladen i skål så därför fick det bli på fat.
Kommentarer
Trackback
