friskusen

Idag var det dags. Årets upplaga av tjejmilen och jag ställde upp för tredje året i rad. Det är en av höjdpunkterna varje år. Dels för att själva banan är väldigt vacker och det är otroligt mycket skoj längs med banan. Magdansöser, dj:s, liveband och massor med glada människor som med glädje hejar fram oss tävlande. Men framför allt för den goda stämningen som infinner sig bland alla härliga brudar som tar sig rund. Alla med olika kondition och alla gör så gott de kan. Över 25 000 genomförde loppet så det var grymt mycket folk på plats, mer än någonsin.

Jag kände redan innan start att mina ben kändes rätt slitna. Jag tror att det är mitt jobb som gör att de alltid känns rätt tunga och stumma. Men efter att Martin Stenmark avfyrade startskottet och jag hade kommit iväg var det bara full fokus på att försöka hitta ett bra tempo och att försöka komma igång i benen. Det tog nog runt tre km innan benen kändes varma men fortfarande rätt tunga. Men det gick, jag tog mig fram och km-tiderna var bra. Jag höll mig under 5 min per km hela tiden, även fast det inte var stora marginaler så var det ändå under. Efter fem km låg jag på 23.51 och jag kände mig pigg, jag försökte hålla samma tempo och självklart hoppades jag på att jag skulle kunna dra på lite på slutet. Det gjorde jag också, även fast jag var helt slut i kroppen. Jag kom i mål på en fruktansvärt retlig tid. 47.02. Tänk om jag hade kunnat få två sekunder åt andra hållet, 46.58. Det känns mycket bättre även fast det bara handlar om 4 sekunder, löjligt kanske men ändå! Jag slog tiden från förra året som var 47.26 så jag är nöjd ändå med tanke på att jag egentligen inte tränar så mycket löpning mer än när lusten faller på vilket blir max en gång i veckan under sommarhalvåret.

Tack Jocke, Izabella, Linda och Karin för en toppendag!
Nu blir det restaurang med älskling och fira ett bra lopp.