friskusen

Sådär, nu ska jag äntligen sätta mig ner och försöka sumera gårdagen. Var ska jag börja? Jag tror jag börjar på tågresan. Jag tog tåget mot Sthlm runt lunch och gick sedan direkt mot Kungsträdgården där nummerlapp och chip skulle hämtas. Allt kändes bra och det kittlades lite lagom skönt av nervositet i magen. Efter det mötte jag upp mina föräldrar för att gå och checka in på hotellet och lämna väska och fixa med nummerlapp osv. Där någonstans började jag nog att bli lite stressad. Även fast vi hade rätt bra med tid på oss innan loppet startade. Och jag ville ju förbi hötorgshallen men började inse att jag fick ta det vid ett annat tillfälle.  Så när vi började gå ner mot kungsträdgården igen så blev det ändå att vi flängde förbi hötorget men jag hade inte ro att kika ordentligt så det blev ingenting där. Vidare kom vi och då slog det mig att jag kanske skulle tagit med mig ett armsvettband som jag kunde ha under loppet eftersom jag säkerligen skulle svettas en del.

Så in på Intersport och stadium innan mamma mot min vilja köpte ett vitt armsvettband som var det enda som fanns tillgängligt. Nu började jag bli riktigt stressad.

Klockan var runt tjugo i fyra när vi kom till startplatsen och jag skulle starta tio över fyra. Jag ville även hinna gå på toa en sista gång innan starten gick och alla ni som sprungit löplopp förut vet hur toakön brukar se ut redan en timme innan start. Ja, det var rejält med folk som köade till toan men det var bara ställa sig och vänta. Sedan började de ropa ut att första startgruppen var iväg, och där stod jag fortfarande i toakö, andra startgruppen sprang iväg de med, och jag kvar i toakön. Då frågade jag kvinnan framför mig vilken startgrupp hon skulle starta i och hon släppte vänligt förbi mig. Efter det blev det raka vägen till starten för att försöka få reda på var jag skulle ta vägen. De hänvisade att min startgrupp redan stod redo för start så om jag skulle med den fick jag skynda mig dit direkt. Så det var bara att ila bort mot de andra i samma startfält och hinna andas ett par gånger innan de började räkna ner från tio innan vi fick komma iväg.

 

Väl iväg gick det inte undan. Tråkigt nog blev det stopp direkt och det tog en hel minut innan man kunde börja småjogga över huvudtaget. Det kändes lite bittert att redan där tappa en minut på något man inte räknat med. Men jag ville inte hetsa för det utan försökte nu bara släppa all stress som hade infunnit sig och fokusera på loppet. Km för km. Jag tänkte ganska mycket på hur långt det var kvar då i början av loppet. Att jag hade en lång resa framför mig så mitt fokus låg nog mer på att hitta ett bra tempo där jag kände mig stark. Och det hittade jag efter ett par km. Då kändes det bra i kroppen och jag kunde lugnt springa på utan vidare bekymmer. Men en sak som jag faktiskt störde mig lite på under i stort sätt hela loppet var att jag hela tiden fick sicksacka mig fram mellan de andra. Det var mycket folk och trångt. Men hela banan bjöd på fantastisk utsikt och fina platser och otroligt många stöttande människor längs vägen. Det gjorde det hela lite lättare.

 

Fram till 15 km kändes kroppen bra men sen började benen bli lite stumma. Men inget som gjorde att jag tappade fart utan snarare att jag fick börja kämpa lite. Nu började nedräkningen mentalt. Nu var det "bara" 6 km kvar och för varje km kände jag att jag kunde ta ut mig lite mer och våga öka lite mer om kroppen och benen fortfarande orkade. Och när jag insåg att det endast var någon km kvar så var det bara ge gärnet. Alla krafter som fanns kvar skulle nu ut. Kämpa, kämpa, kämpa var mitt mantra. Och känslan när man ser mål, den är smått obeskrivlig. Med händerna i luften och en grym känsla i kroppen gick jag i mål och kände mig så nöjd. Jag hade lyckats ta mig hela vägen runt helt utan problem. Och dessutom på en finfin tid. 1 timme, 46 minuter och 42 sekunder blev sluttiden. Något som helt klart också gav mersmak på fler halvmaror.

Någon minut senare blev jag även omfamnad av mamma och pappa som stöttat mig under loppet och grattade mig till prestationen. Sedan blev de dusch och restaurangbesök på det. Maten smakade extra bra kan jag tillägga. 

 

Men för att sammanfatta min första halvmara var det helt klart ett av de tuffaste loppen jag sprungit och också ett av de roligaste. En folkfest helt klart. Och att göra loppet till mer än bara ett lopp gör det ännu bättre och roligare. Och jag önskar bara att jag hade fler löpintresserade vänner som också känner samma lust till att springa lopp som jag. Det hoppas jag på tills nästa år.